Den 28 april 1989 lämnade Naturvårdsverket en lägesrapport om klimatpåverkande luftföroreningar med en samlad bedömning av effekterna samt en översiktlig beskrivning av olika åtgärdsmöjligheter Växthuseffekten – Orsak, effekter och möjliga åtgärder. Det huvudsakliga underlaget kom från UNEPs rapporter om växthusgaser och ozonlagret, båda från 1987. För beskrivningen av klimatets inverkan på naturen har huvuddelen inhämtats från Naturvårdsverkets egen skrift Monitor, som kom ut hösten efter denna rapports färdigställande.
Klimatet är inte konstant … I detta mångtusenåriga perspektiv är vi nu sannolikt på väg mot ett kallare klimat.
De flesta av växthusgaserna har mycket lång uppehållstid i atmosfären. Detta skriver de upprepade gånger trots att tabell 1, sid 21, visar på att så inte är fallet.
Växthusgaserna skulle … kunna få en effekt motsvarande en fördubbling av den förindustriella koldioxidhalten … en sådan utveckling kan innebära omvälvande förändringar i klimatet. Mycket om och men där. Så är det genom hela skriften. Man försöker hålla en vetenskaplig linje men trevar med ett politiskt budskap, vilken gas ger bäst politisk utdelning? Koldioxid är huvudkandidaten, även om man 1989 ännu inte är säker på den saken.
De refererade modellberäkningarna är behäftade med stora osäkerheter. Det är svårt att på ett tillförlitligt sätt bedöma slutresultatet av … de komplicerade processer som bestämmer jordens klimat.
Ändå är det tydligen rätt att tro det värsta?
Utvecklingen under de närmaste tio åren blir avgörande. Om klimatmodellerna är tillförlitliga bör vi under denna tid kunna se tecken på en onormal temeperaturstegring. Vi har idag 25 år senare svaret. Det finns inga tecken alls på en onormal temperaturstegring. Klimatmodellerna är alltså inte tillförlitliga.
Koldioxiden svarar för cirka hälften den befarade temperaturstegringen medan CFC (freoner) står för ytterligare 25 procent. Freoner hör man inget om längre och inte ett ljud om den viktigaste växthusgasen av dem alla, vattenånga.
Varje gång skogen nämns är det i termer av skogsskövling och skogsförstörelse. Känns det igen från senaste årets debatt?
Figur 1 visar den senaste halvmiljonen års temperaturvariationer och det har enligt denna varit både varmare och kallare förut. Figur 2 visar de senaste 1100 åren och både MWP och LIA visas tydligt. Ingen hockeyklubba här inte. Man skriver också i klartext ut att I praktiken är det … först många år efteråt möjligt att avgöra om en … skiftning markerat inledningen till en genomgripande klimatförändring eller bara ägt rum inomramen för vädrets naturliga variablilitet. Att denna variabilitet är stor framgår exempelvis av att de tre svåra krigsvintrarna (1940-42) inföll under den period på tjugo-trettio år som i genomsnitt varit den varmaste på 1900-talet. Hoppsan! 1989 fanns det fortfarande korn av sanning kvar i klimatskrifterna. Påståendet åskådliggörs även med graferna figur 3 och 4.
Lika mycket energi som jorden … tar emot från solen återförs sedan ut i rymden – i annat fall skulle det ständigt bli varmare på jorden.
Så kommer en kort förklaring om atmosfärens växthuseffekt, uppbromsning av utstrålningen, fördelning av värmen etc.
Fortfarande förblir dock såväl den inkommande energimängden från solen som mängden utgående energi i form av värmestrålning i stort sett oförändrad. Visserligen ökar värmeutstrålningen från jordytan något i de våglängdsområden där atmosfären är någorlunda genomskinlig. Detta uppvägs dock av att utstrålningen mot rymden vid de våglängder som växthusgaserna förmår absorbera äger rum från ännu högre och kallare luftlager än hittills och att den därigenom försvagas. Därigenom uppnås ett nytt jämviktstillstånd som svarar mot den förändrade förekomsten av växthusgaser.
Jag tycker att det låter som the magic indoor hole maker Gösta Ekman berättade om för Lena Nyman i en sketch på 80-talet. Med andra ord, den som förklarar saken verkar inte själv ha riktig koll på hur det går till. Åtminstone får inte jag (med den förklaringen) in i min trånga rot hur värmen har svårare att ge sig iväg i en kallare omgivning.
I kapitlet om växthusgaser nämns inte vattenånga. De stora gaserna i luften, kväve och syre anses inte bidra till växthuseffekten. Därmed återstår de gaser som var för sig utgör mindre än en procent av atmosfären och som man därför tidigare kallade spårgaser (det finns spår av dem). Till de naturliga växthusgaserna räknar man vid den här tiden koldioxid (CO2), dikväveoxid (lustgas N2O), ozon (O3) och metan CH4. Till de onaturliga, människoskapade räknas klor-flour-karboner (freoner CFC).
Så visas hur utsläppen stadigt ökat sedan 1850, men nu visas det inte kopplat till någon graf som visar den varma perioden runt 1940. Alla växthusgaserna gås igenom med sina karaktäristiska och ”potentiella risker”. Bert Bolins scenarios för CO2-utsläpp redovisas. Allt med stora brasklappar, om, men och osäkerheter.
I kapitlet om konsekvenser av de ökade halterna växthusgaser i atmosfären erkänner man att det finns stora osäkerheter i modellerna. Man redovisar också att ingen konsensus finns. Även om flertalet forskare anser att ökande halter av växthusgaser kommer att höja jordens temperatur, finns det avvikande uppfattningar. Inte minst vid frågan om återkopplingar redovisar man att tvivlet är ganska utbrett bland forskarna huruvida vi alls står inför en storskalig klimatförändring.
Rapporten redovisar även skit-in-skit-ut-principen för databeräkning, men glömmer berätta att även ekvationens beskrivning av verkligheten har betydelse för hur väl modellen lyckas beräkna utfallen.
I kapitlet om effekterna av värmeökning missar man inte att redovisa Maldivernas prekära läge. Trots att redan Darwin visade att korallöar historiskt följer med havsnivåernas förändring upp och ner. Andra har bekräftat detta.
Trots koldioxidens välkända betydelse för fotosyntesen redovisar man en stuide från Amerikanska EPA som pekar på att en fördubblad CO2-halt skulle sänka skördarna av majs och soja avsevärt, beroende på att klimatet skulle försämras så allvarligt att odlingsbetingelserna försämras mer än gynnandet från mer lättillgängligt CO2. Frågan är om man i den studien ens vägde in fotosyntesen. Nyare studier i verkligheten har visat att de flesta växter faktiskt gynnats av den redan nu inträffade CO2-ökningen.
Som vanligt antar man att den CO2 som uppstår vid förbränning av biobränslen är ett nollsummespel och inte påverkar växthuseffekten. Samtidigt återkommer man till att skogsskövlingen är ett stort bekymmer. Kunskapen fanns dock redan då att tillskottet av inlagring av kol är liten i gammal färdigvuxen skog. Det är i den medelålders kraftigt tillväxande skogen som inlagringen är störst. För att lagra kol i skogen måste man alltså bedriva ”kreativ förstörelse”, kontinuerligt avverka och plantera nytt.
I figur 18 visas att Sveriges CO2-utsläpp var som högst ca 1970, därefter har de sjunkit kraftigt. Naturligtvis i huvudsak beroende på igångsättningen av våra kärnkraftverk. Även effektiviseringar antas bidra. Man gör sedan ett antal prognoser för hur Sverige kommer att drabbas. Dessa är dock inte mer än gissningar med mycket breda marginaler. Andelen lövträd och särskilt ädellöv förutspås öka. Skogsdikningen måste upphöra. Känns det igen från dagsaktuell politik?
Nå hur ska vi då ställa oss till en eventuell klimat-förbättring/försämring i Sverige? För att säkerställa ett oförändrat klimat skulle vi svenskar behöva minska våra CO2-utsläpp med 85%! Man gör i anslutning till att detta redovisas ingen bedömning av om den siffran är rimlig eller möjlig. Däremot i de följande kapitlen, där man resonerar om strategi, antingen stoppa en klimatförändring eller anpassa sig och leva med den, ger man följande slutsats. Vi vet inte med någon större säkerhet vilka klimatöfrändringarna blir i olika regioner. Det är därför svårt att förorda några särskilda anpassningsåtgärder. För den närmaste framtiden bör ansträngningarna koncentreras till åtgärder som syftar till att så långt som möjligt hindra en klimatförändring.
Och där åkte all naturvetenskaplig logik ut genom fönstret för att ersättas av politiskt korrekt propaganda. Detta är alltså ett dokument som beskriver brytningstiden mellan efterkrigstidens teknikglädje och framstegsoptimism med den postmoderna socialkonstruktivistiska framtidsdystopin. Det var åren 1985-90 som det vände. Trots IPCCs alla ansträngningar och rapporter har man på 25 år inte presenterat något subsantiellt nytt som inte fanns redan i denna rapport. Detta visar om något att IPCC skapades enbart för att berätta den historia man ville ha berättad. Det var aldrig frågan om vetenskapen. Det var hela tiden frågan om makt och politik. Klimathotarna har ännu inte fått rätt i sak på en enda punkt, men de har samlat på sig mycket makt och pengar. Glädjande nog växer nu också protesterna mot detta bedrägeri.
En skrämmande kronologi presenteras imorgon.
